lördag 19 juni 2010

Maskrosor och maskrosbarn


Maskrosen är ju Miljöpartiets symbol, obändig i sin livskraft och mångfald. När den blommat över så sprids de små helikopterfröerna likt idéer, memer, i alla riktningar. Så sprids också den gröna ideologin, för en bättre värld.

Vad är då Maskrosbarn? Jo det är en ideell förening som stöder ungdomar med föräldrar som är psykiskt sjuka eller missbrukar. Föreningen startades av Therese Eriksson och Denise Madsen. Det är en viktig verksamhet där barn och ungdomar kan få stöd, och inse att det faktiskt är fler som växt upp under liknande, ibland mycket svåra förhållanden.

Min egen pappa dog för 18 år sedan. Luigi, eller Gino som han kallades, föddes i Neapel i Södra Italien 1915. Han hade en ganska tuff uppväxt under påvra förhållanden. Hans egen pappa dödades under mystiska omständigheter när Gino fortfarande var en liten pojke. Gino fick inte gå länge i skolan utan tvingades tidigt bidra till familjens försörjning. Som ung man rekryterades han till att kämpa i Spanska inbördeskriget och därefter i Andra världskriget. När han så småningom fick nog av krigets vansinne så deserterade han. Det var nära att han blev dödad av tyska soldater men han lyckades fly och hamnade med tiden i Skandinavien. Där träffade han min mamma på en sommardans på Skansen, det sa "klick" och resultatet av den kärlekshistorien sitter nu och skriver dessa rader.
Min pappa var en kärleksfull och omtänksam far. Samtidigt så bar han på hemska krigsminnen som skadat honom psykiskt för resten av livet. Min pappas psykiska sjukdom präglade delvis min uppväxt, men jag kan inte påstå att det varit enbart av ondo. Jag är övertygad om att det gett mig kunskaper och erfarenheter som jag, med facit i hand, inte skulle vilja vara utan.
Följaktligen kan jag identifiera mig med Maskrosbarnen. Jag stödjer deras viktiga arbete. Gör det du med!

fredag 18 juni 2010

Man ska sluta på topp

Imorgon är det kärlekshysteri i min fantastiska hemstad Stockholm - Love Stockholm.
Då gifter de sig - om Daniel inte får kalla fötter...
Men det tror jag knappast.
Som obotlig romantiker gläds jag verkligen med kronprinsessan som verkar vara en stark, intelligent och självständig kvinna som har funnit sin drömprins, en prins av folket.
I grund och botten anser jag att det är en förskräcklig princip att vår högsta statschef ärver sitt ämbete. Varför inte likadant med statsministern? Eller chefen på ditt jobb?
Samtidigt tycks det vara ett märkligt faktum att de få och små monarkier som finns kvar i världen har en anmärkningsvärd politisk stabilitet. Jag ser faktiskt fram emot när Victoria får ta över tronen efter sin far. Ju förr desto bättre. No offense Carl Gustaf!
Jag är övertygad om att Victoria, med Daniel vid sin sida, kommer göra ett utmärkt jobb som regent och statschef. Dessutom är jag övertygad om att Victoria blir vår sista regent, vår grande finale i svensk monarki. Då, 20, 30, eller 40 år in i framtiden får vi vänja oss vid att välja president istället. Republiken Sverige. Förmodligen på gott och ont, men helt i enlighet med en sann, modern demokrati.
Ingen har sagt att det ska vara lätt!

torsdag 17 juni 2010

En sorgens dag - Centern har sålt sig i kärnkraftsfrågan

Riksdagen, eller snarare den borgerliga alliansen, har ikväll beslutat om en fortsatt satsning på kärnkraft.
Det hade inte varit möjligt om inte centerpartiet svikit sina ideal som kärnkraftsmotståndare. Kärnkraft är en tokdyr energiteknik och det kommer alltid finnas risk för reaktorhaveri som ger strålsmittade områden, växter, djur - och människor. Efter Tjernobylkatastrofen har ett par tusen barn och ungdomar i närområdet drabbats av sköldkörtelcancer. Flera av dessa har dött.

Med anledning av vad jag skrev i föregående inlägg;
Om dessa barn hade fått vara med och beslutat, hade de då, utifrån vad de vet idag, sagt ja till kärnkraft - eller hade de sagt nej?
Med tanke på långtidsförvaret av kärnkraftsavfallet som ska ske i svenskt bergrum; Vem kan garantera att avfallet ligger säkert där i ett hundra tusen (100 000) år!?
Återigen, med anledning av KG Hammars rekommendation; Är det rätt av oss att utsätta våra ofödda barnbarns barnbarns barnbarn för denna risk?
Jag tycker inte det.

Riksdagens beslut, som alltså möjliggjordes genom Centerns märkliga omsvängning, är olyckligt och bekymmersamt ur flera aspekter, inte minst med tanke på att det bromsar utvecklingen av annan elkraft som vind-, sol- och vågkraft.
Den 17 juni 2010 är på flera sätt en sorgens dag.

måndag 14 juni 2010

Dags för ett grönt sekel av hänsyn till framtidens barn

Förre ärkebiskopen KG Hammar sa en gång i ett fantastiskt tal ungefär följande; att varje gång ett politiskt beslut ska fattas så bör det finnas tre extra stolar i rummet. Den första stolen är reserverad för våra barn. I varje enskilt beslut ska konsekvenserna för barnen beaktas och största möjliga hänsyn tas. Den andra stolen är reserverad för framtida generationer. Vad innebär beslutet för dom som kommer efter oss, för dom som ska ärva vårt samhälle, vårt jordklot? Den tredje stolen är för alla världens folk. Vad innebär beslutet för fattiga människor i andra världsdelar, eller för våra närmaste grannfolk?

Miljöpartiet är det enda politiska parti som går till val på en i sanning långsiktig politik enligt ovan. Efter ett blått 1800-tal i industrialiseringens tecken, och efter ett rött 1900-tal då fackföreningar växte fram och folkhemmet skapades så är det nu dags för ett grönt 2000-tal. Utvecklingen under de föregående seklen har skapat oss ett så stort välstånd att det nu faktiskt kan utgöra ett hot, mot vår hälsa och mot vårt jordklot.

Vi måste i högre grad börja tänka på våra barn, de vi har idag och de som ska födas i framtiden. Därför måste vi också i högre grad ta vara på det enda jordklot vi har. Det har vi råd med. Att strunta i det har vi däremot inte råd med!

söndag 13 juni 2010

Katyn, Teheran och Väsby Centrum

Jag har just sett Andrzej Wajdas gripande film Katyn. Igår läste jag, i både DN oh SvD, om ettårsdagen av den Gröna revolutionen i Iran.
Påminnelserna är lika nyttiga som plågsamma att fred, yttrandefrihet och demokrati inte är en självklarhet för alla människor. Jag är rädd att vi i Sverige tar demokratin alldeles för given. Därför vårdar vi den inte på bästa sätt.

Tidigare idag stod jag i Väsby Centrum och kampanjade för Miljöpartiet. Som vanligt så kändes det inledningsvis lite obekvämt att försöka "sälja på" folk ett politiskt budskap. Men efter ett tag så var det både roligt och givande. Det hände faktiskt att folk spontant kom fram och ville ha information om medlemskap i Miljöpartiet (tydlig medvind!) och jag hade flera intressanta samtal med människor som redan sympatiserade med mitt parti eller som låg längre till höger men ändå hade en förståelse för de "gröna argumenten".

Jag måste erkänna att jag vid ett tillfälle blev närmast utskälld av en farbror som var förbannad på den höjda bensinskatten som Miljöpartiet efterlyser. Det var en bra övning i argumentation! I det fallet gällde det att hålla sig lugn och förklara att vi, för vårt enda jordklots skull, inte har råd att fortsätta använda bensin och andra fossila bränslen på samma sätt som tidigare.

Alla människor sympatiserar inte med Miljöpartiets iedologi, men det är nog bra egentligen. Annars vore vårt budskap alldeles för urvattnat. En sann demokrati behöver flera olika politiska partier som nöter sina tankar och argument mot varandra. Därför vore det förödande om vi permanentar de båda politiska blocken.

Miljöpartiet är det enda parti som på allvar värnar att våra barn ska ärva ett fungerande jordklot efter oss. Därigenom ställer vi krav på våra väljare och medlemmar. Att vara miljöpartist är en hållbar ideologisk övertygelse på ett helt annat plan än att bara diskutera skattesänkningar - eller -höjningar!

tisdag 8 juni 2010

Ministerstyre hotar högskolans kvalitet?

Idag meddelade Högskoleverkets chef, universitetskansler Anders Flodström att han avgår som en följd av utbildningsministerns inblandning i hur den framtida kvalitetsgranskningen av högre utbildning ska gå till. Jag kan tycka att "Flodis" ger upp förvånansvärt lätt mot Tobias Krantz men det kanske ligger annat bakom också. Universitetskanslern har nog inte haft det så lätt, dessa knappt tre år på verket. Ett irritationsmoment har ju t ex varit det delvis felaktiga ifrågasättandet av ett antal utbildningsprogram - men det är en annan historia!

När det gäller oenigheten mellan universitetskanslern och utbildningsministern rörande det framtida kvalitetssystemet så är jag benägen att hållla med Flodström. Tobias Krantz fixa idé om att i princip fokusera enbart på examensarbetet är riskfylld, särskilt om man till detta kopplar belöningspengar. Om några år så satsar i så fall alla lärosäten och program extra krut på att putsa upp examensuppsatserna till högglans, på bekostnad av andra kurser. För oss som regelbundet bedömer och examinerar uppsatser så vet vi hur betydelsefull handledningen är - och hur den kan variera. Men det bästa framöver är kanske att handledarna tar över skrivandet helt, framförallt för svaga studenter så att examensarbetet blir riktigt snyggt och passerar utbildningsministerns tuffaste nålsöga.
Idag tycker jag och kollegorna att examensarbetet ska spegla studentens förmåga, men den inställningen får vi nog överge. Det vore förödande för svensk högskola. Och detta som en följd av ministerstyre? Ja, det tycker jag nog att man kan kalla det.

måndag 7 juni 2010

Stockholm behöver rättvisare vård!



En färsk rapport från Folkhälsoakademin, Karolinska Institutet, tydliggör att stockholmsvården fortfarande är ojämlik på ett oacceptabelt sätt. Om du är född i utlandet eller har lägre utbildning eller bor i en låginkomstkommun så är risken stor att du lever kortare, mår sämre och får sämre vård.
Hälsoval Stockholm är därför ett brådskande alternativ för att återföra delar av vården i rätt riktning.
Med Hälsoval Stockholm etableras vårdcentraler där de gör störst nytta. Med Hälsoval Stockholm lönar det sig bättre att ta hand om svårare fall än "snuvor". Med Hälsoval Stockholm agerar vårdpersonalen i kvalificerade team istället för genom onödiga och ibland missriktade soloprestationer.

söndag 6 juni 2010

Fest och framtidshopp!

Puh! Vilken vecka!
Efter Mors dagsfirande samtidigt som en av döttrarna, ML, fyllde år så var det på tisdagen dags för studentuppvaktning i släkten, samtidigt som jag själv fyllde år. På onsdagen en uppskattad seminariedag i CKU:s regi för verksamhetschefer och utbildningsansvariga om vårt gemensamma ansvar för klinisk utbildning. Dagen därpå tog en annan av våra döttrar, J, studenten. Utspring, hämtning av blöta och glada nybakade studenter vid Karlaplansfontänen, sedan mottagning och gratulationer. J var lycklig! Välförtjänt!
På fredagen examensceremoni i Filadelfiakyrkan för mina egna fantastiska biomedicinsk analytikerstudenter, tillsammans med bl a nyblivna läkare och sjukgymnaster. Direkt från ceremonin till bekanta vars dotter tagit barnmorskeexamen samma dag. På lördagen, efter en efterlängtad sovmorgon, så var det på kvällen dags för examensbankett i Vinterträdgården på Grand Hotel. Följt av efterfest på Medicinska Föreningen där jag fick dansa lite med mina nyutexaminerade studeneter innan jag knallade iväg genom sommarnatten för att ta pendeltåget hemåt.
Idag söndag viss återhämtning men skönt att få ta igen sig på jobbet imorgon! ;-)

fredag 4 juni 2010

Betyg för jämlikhet?

Även en miljöpartist kan ha en positiv inställning till betyg. Åtminstone från mellanstadiet.
I DN hävdas idag att avskaffandet av betyg har drabbat barn till lågutbildade mest, kanske för att lågutbildade föräldrar har svårt att ta till sig de (inlindade?) omdömen som ges istället för betyg. För jämlikhetens skull är det bättre att alla föräldrar, låg- såväl som högutbildade, får samma tydliga besked som ett sifferbetyg ger.
Jag tror det kan ligga en poäng i det. Följaktligen är jag något så sällsynt (?) som en miljöpartist som vurmar för betyg i skolan. I de flesta sammanhang efterlyser vi alla större tydlighet. Inte minst i skolan.