torsdag 30 juni 2011

Tidig rötmånad på Svenskt Näringsliv?

För ett par inlägg sedan berörde jag mer eller mindre smart marknadsföring av "nyheter" så här i sommartidens nyhetstorka. Idag gjorde Svenskt Näringsliv ett vid första anblick korkat grepp när man gick ut med budskapet att "hobby-kurser" om svampar och Harry Potter skulle rendera lägre studiebidrag eftersom denna typ av kurser inte bidrar till ökad anställningsbarhet. Jag har viss förståelse för budskapet och kan till viss del hålla med - men vem ska avgöra var gränsen går? Vem ska bestämma vilka kurser som är "akademiska" respektive "icke akademiska"?

Nä, Svenskt Näringsliv, med den kloke och sympatiske Stefan Fölster tycks ha skjutit sig i foten med detta utspel. Det fick till och med Svenska Akademins Peter Englund att gå i svaromål och kalla det planekonomi.

Men egentligen var det naturligtvis smart och medvetet av Fölster & Co. Nu fick de extra PR för rapporten Konsten att strula till ett liv samt seminariet med samma titel som utspelar sig den 3 juli - var någonstans? Jo, i Almedalen så klart!

Och jag gick i fällan och hjälpte till med marknadsföringen...

onsdag 29 juni 2011

Green universities in the UK


För några veckor sedan utsågs Nottingham Trent till det grönaste universitetet i Storbritannien. Nottingham Trent rankades högst av 142 universitet med 53,5 poäng. För att se hur poängsystemet är uppbyggt så kan man kika här:
The Green League Table

(Bilden ovan är från ett annat universitet som ingår i USA:s Ivy League - "Murgröne-ligan"; Se tidigare inlägg. Det gröna här handlar i första hand om murgröna - och dollar...)

Tidig rötmånad i pendeltågstrafiken...

Av kärlek till människor, djur och natur så borde vi alla i så hög grad som möjligt resa kollektivt. Det påminner jag mig flera gånger denna morgon då ett trasigt tåg mellan Stockholms Central och Södra Station orsakar kraftiga förseningar. Efter att ha suttit en halvtimme i ett stillastående tåg vid Helenelund så togs det sedan ur trafik vid Centralen. Där hänvisades vi resenärer till tunnelbanan för att ta oss till Mariatorget och Södra Station där vi kunde hoppa på annat tåg för fortsatt resa söderut. När jag väl tagit mig igenom myllret av folk ner till T-banan - så meddelades att pendeltågstrafiken kommit igång igen...
Tillbaka till pendeltåget (samma som jag kom med?) för ytterligare nästan en halvtimmes väntan utan konkret besked. Slutligen en dryg timme försenad ankomst till jobbet i Flemingsberg. Irriterande!

Ok, en olycka kan ske, ett tåg kan gå sönder. Men då hör det till saken att det både i måndags och tisdags morse var stopp och förseningar pga enkelspårstrafik och köbildning. Till saken hör att det igår kväll, när jag var på hemväg, var förseningar pga av en olycka. Till saken hör att jag nu, återigen på hemväg onsdag kväll, sitter på ett tåg som emellanåt segar sig fram pga "köbildning mot Märsta"(?)

Uppenbarligen så är pendeltågstrafiken alltför sårbar och ett förbättringsarbete krävs. Förhoppningsvis kommer den framtida Citybanan med sina extra spår bidra på ett positivt sätt men fler förbättringar är nödvändiga. Bland annat behövs bättre underhåll av tågen (igår såg jag en hel vagn - i trafik - avstängd pga trasiga dörrar!?).
För att hålla tågen rullande krävs mer resurser till kollektivtrafiken. Och det är precis vad Miljöpartiet kämpar för!

måndag 27 juni 2011

Läkarna syndabockar i begravningsfrågan?

Nu är det sommar - och begynnande nyhetstorka. Då är det läge att plantera ett strategiskt budskap i media. Nedan ett flagrant exempel från midsommarhelgens nyhetsflöde (?):

Sena begravningar skylls på läkare (SKTF-tidningen)

Läkarslarv bakom fördröjd begravning (Svenska Dagbladet)
Exakt samma rubrik i Dagens Nyheter och Nyhetskanalen.

Vad är det då för fel på denna nyhet som fått alla drakar att nappa glupskt?
Jo, det är inte så länge sedan det gjordes en parlamentarisk utredning (Betänkande av Begravingsutredningen, SOU 2009:79) som förvisso pekade på brister i begravningshanteringen, men där läkarna knappast utmålades som något större problem i sammanhanget.

Av kanske logiska skäl så är det i Stockholms län, och främst i Stockholms stad, som det tar längst tid mellan dödsfall och begravning (idag mer än fyra veckor i snitt). Av den anledningen så gjorde biskop Eva Brunne en intressant och ganska informativ utredning som finns med i betänkandet som nämns ovan:


8.8.2.2
...
Stiftsprosten Eva Brunne gjorde hösten 2007 en undersökning av tiden mellan dödsfall och begravning i Stockholms stift. Bakgrunden var att det i medierna hade förekommit påståenden om långa väntetider i Stockholm mellan dödsfall och begravning. Eva Brunne ställde i ett brev till 64 kyrkoherdar i Stockholms stift följande frågor:
• Vilken är den vanligaste tiden mellan dödsfall och begravning i din församling?
• Vanligaste orsakerna till att det dröjer med begravningen?
• Hur snabbt kan ni erbjuda begravning om anhöriga inte kräver viss dag, viss präst och viss kyrka?

Av de tillfrågade 64 kyrkoherdarna fick Eva Brunne svar från 52. Hon sammanställde därefter svaren på följande sätt:

•De flesta församlingar har en väntetid på 3−4 veckor mellan dödsfall och begravning. Många församlingar säger att det vanliga är 2−3 veckor. I undantagsfall går det mycket fortare eller mycket långsammare. Några församlingar visar på lång väntan beroende på att beställningen från begravningsbyrån kommer först veckor efter dödsfallet.
• Lång väntetid handlar i stort sett uteslutande om att anhöriga vill ha begravningsgudstjänst en fredag i en viss kyrka och med en viss präst och sedan minnesstund i församlingshemmet. Här är just minnesstunden i församlingshemmet ofta den faktor som förlänger väntan. I kyrkan går det att ha en begravningsguds-tjänst i stort sett varje timma, men dukning, samvaro och efterarbete kring begravningskaffet tar ett par timmar i anspråk. I församlingshemmet måste det ju också förekomma andra aktiviteter än minnesstunder.
• De flesta församlingar kan erbjuda begravningsgudstjänst inom en vecka till tio dagar om anhöriga inte har särskilda krav på tid, präst och begravningskaffe. Här handlar det mycket om att prästen ska få tid för begravningssamtalet.
• Väldigt många församlingar visar på ett välorganiserat och flexibelt system kring begravningstiderna.

Av de inkomna svaren framhåller Eva Brunne även följande synpunkter som intressanta:
• Flera påpekar att det ur själavårdsmässiga aspekter inte är bra om begravningsgudstjänsten kommer för nära inpå dödsfallet. Det bör gå ca två veckor.
• Anhörigas prioriteringar kan förlänga tiden mellan dödsfall och begravning.
• Kanske ska anhöriga tala med församlingen innan de talar med begravningsbyrån.
• Någon påpekar att begravning på kvällstid och helger kanske skulle underlätta.
• Biskopsbrevet om begravning har i några kontrakt blivit starten på ett fördjupat samråd mellan präster, kyrkogårdsförvaltningar och begravningsbyråer.

Eva Brunne betonar i sin sammanställning att undersökningen inte håller vetenskaplig kvalitet, men att det går att utläsa klara tendenser ur den.


Som landstingspolitiker så ser jag det självklart som viktigt att begravningar inte fördröjs i onödan eftersom det orsakar ekonomiska merkostnader både för de anhöriga och för landstinget. Dessutom ökar både smittrisken för dem som ska hantera de avlidna, samt den negativa miljöpåverkan (pga balsamering).

Men att skylla fördröjda begravningar på läkarna är nog väldigt oschysst. Varför gör man det då? Min gissning är att berörda intresseorganisationer, efter förra årets nyhetsblänkare om detta, valde att ge det en ny infallsvinkel som gav det ett nyhetsvärde. Lite återvinning helt enkelt, men i ny förpackning!

Aningen förvånande är dock att Läkarförbundet, genom andre vice ordföranden Heidi Stensmyren, valde att svälja betet istället för att analysera läget en aning.
Hursomhelst, om vi ska lyckas korta ned tiden fram till begravning så är det förmodligen en rejäl attitydförändring som måste åstadkommas. Vi måste prioritera sörjandet och avskedsprocessen mer än jobb och fritidsåtaganden...

En gammal bekant på perrongen

På väg hem från jobbet med pendeltåget så passerade jag just Södra Station. På perrongen skymtade jag plötsligt en gammal bekant som jag inte sett på länge. Ett kort ögonblick funderade jag över om jag skulle ta ett foto med mobilkameran. Jag hann inte. Hon trippade raskt vidare ut ur synfältet, fokuserad på sitt pickande. Kanske låtsades hon inte se mig. Spelar ingen roll, det var roligt att se henne igen. Hon verkade må bra.
Jag vet att vi ses igen, någon gång i framtiden - men alltid på samma plats. Hon är klok och föredrar tåg framför att flyga. Kanske har du sett henne också?

lördag 25 juni 2011

Bra chefer växer inte på träd



Midsommardagen går mot sitt slut och jag ser solens sista strålar reflekteras i Väddövikens vatten som krusas endast av de ringar som fiskarna åstadkommer på ytan.

Under helgen har en stockholmsk lokalnyhet slagit ned som en bomb. Verkställande direktören för Storstockholms lokaltrafik har nämligen avgått på egen begäran efter ett, enligt media, turbulent möte i trafiknämnden. Den avgående VD:n heter Göran Gunnarsson och jag hade förmånen att träffa honom så sent som för några veckor sedan då jag deltog i en politikerkryssning till Finnhamn anordnad av Skärgårdsstiftelsen. Den har jag beskrivit tidigare här på bloggen. Göran Gunnarsson är nämligen tillika VD för Waxholmsbolaget och jag antar att han avgår även från denna tjänst.

Jag känner inte Göran Gunnarsson men han gav ett mycket sympatiskt intryck under skärgårdskryssningen och jag har egentligen aldrig hört något negativt om honom. Enligt SvD så avgick han efter att ha försvarat de SL-anställdas meddelarfrihet. Jag högaktar honom för det i så fall. Samtidigt måste jag faktiskt erkänna att jag har viss förståelse för Stockholms-Alliansens kritik mot att SL:s tjänstemän i media kommenterar ärenden som inte är färdigt förberedda i de politiska organen och som inte ens beslutsfattarna (=politikerna) är informerade om. Om jag hade suttit i Trafiknämnden så hade sannolikt även jag blivit förbannad på det agerandet.

Men - och det är ett viktigt men - jag hade noga övervägt min reaktion mot de konsekvenser den kunde få. Med andra ord så är det sällan värt att orsaka att en bra chef avgår på grund av att politikerna blir förbannade över anställdas agerande. Det är bättre att tydligt visa förtroende för en sittande VD som gör ett bra jobb!

Sedan Stockholms-Alliansen tillträdde första gången efter valet 2006 så har de avverkat chefer på löpande band: två landstingsdirektörer, en sjukhusdirektör, SL-chefer m fl.
Tyvärr så visar de regerande politikerna en bristande fingertoppskänsla när de sätter sin egen prestige framför en fungerande landstingsverksamhet, oavsett om det handlar om sjukvård eller kollektivtrafik.

Bra chefer som på ett konstruktivt sätt kan hantera den komplexitet som landstingsverksamheter representerar växer definitivt inte på träd. Detta är något som ansvariga politiker måste vara medvetna om. I det senaste fallet så är det nog tyvärr så att Moderaterna återigen visar dåligt omdöme, dels genom CG Wennerholms agerande som ordförande i Trafiknämnden, dels genom att Madeleine Raukas går in som tillförordnad VD för SL och Waxholmsbolaget. Madeleine Raukas, sedan tidigare vice VD i SL, sitter nämligen i Moderaternas partistyrelse. Antingen är man från Moderaternas håll politiskt tondöv eller så är det maktfullkomligheten som talar.

Med tanke på hur viktigt det är ur ett hållbarhetsperspektiv att det kollektiva resandet ökar så får vi verkligen hoppas att SL så snart som möjligt får en bra, politikst oberonede VD - samt arbetsro...



Bilderna är från utflykten till Finnhamn.

onsdag 22 juni 2011

Dagens demensvård - en skam?

Jag sitter just och tittar på Uppdrag granskning och ser ytterligare ett reportage om hur flera av landets kommuner fortsätter att hålla dementa människor inlåsta på obemannade avdelningar under natten. Jag blir uppriktigt förbannad eftersom jag tycker det är ovärdigt ett välfärdssamhälle som Sverige att behandla sina gamla på det viset!

Men - det viktiga i mina ögon är att dessa avdelningar har ständig bemanning. Sannolikt måste de även fortsättningsvis hållas låsta för att inte de förvirrade gamla ska kunna smita ut, med risk att skada sig.

Det senare grundar jag på att jag själv under flera år på 80-talet har arbetat på demensavdelning och vet vad som kan hända.

Med tanke på den dementes tillstånd så kan man inte låta henne/honom gå ut på egen hand. Det innebär i praktiken att det är meningslöst att ha en princip att ytterdörren måste vara olåst.

Nej, som sagt, det viktiga är att avdelningen ALLTID är bemannad. Om vi anser oss inte ha råd med det så gör vi felaktiga prioriteringar!

tisdag 21 juni 2011

Låt inte skiten skymma utsikten



Hemma igen från USA och idag möte på Södersjukhuset, 8:e våningen.
Härlig utsikt över Stockholm! (trots fågelspillning på rutan...)

Dagen har ägnats åt möte med kollegorna i ledningen för Centrum för Klinisk Utbildning. Vid detta laget är vi ett ganska så sammansvetsat gäng vilket är tur eftersom vi är en samling starka viljor. Åttonde våningen och högt i tak!

Igår kväll fick jag veta vem som efterträder mig som programdirektor för biomedicinsk analytikerprogrammet på Karolinska Institutet. Det är med blandade känslor jag ser slutet närma sig efter drygt 8 år. Men det är ju på egen begäran och efter beskedet så känns det faktiskt ganska skönt. Min efterträdare är utmärkt lämpad för uppdraget. Nu ser jag fram emot att framöver kunna fokusera lite mer på mina politiska förtroendeuppdrag. Och ifrån 8:e våningen ser utsikterna ut att vara goda!

lördag 18 juni 2011

Ben Franklin - renässansmänniskan



Om några timmar lämnar jag Philadelphia där jag idag hållit föredrag på 17th WACE World Conference. Konferensen har hållits på Drexel University som har draken som symbol.

WACE står för World Association of Co-operative Education och är en global förening för att främja samverkan mellan utbildning och arbetsliv. För undertecknad som är engagerad i klinisk utbildning för blivande arbetsterapeuter, röntgensjuksköterskor, psykologer m fl, så är det ju självklart med en stark och tydlig koppling mellan "skolan" och "verkligheten". Samtidigt är det nog ändå så att vi skulle kunna effektivisera den verksamhetsförlagda utbildningen i de flesta utbilldningsprogrammen. Detta genom utökad pedagogisk kompetens hos handledare - och framförallt att tid kan avsättas för handledning enligt konstens alla regler (= inte bara enligt mästar-lärling-modell...).



Philadelphias historia är intressant eftersom den till viss del utgör inledningen på det som idag är Amerikas Förenta Stater, USA. En av de drivande i ansträngningarna för ett självständigt USA var den oerhört begåvade och färgstarke Benjamin Franklin. Han bidrog till upptäckten av elektricitet, han var under en period ambassadör i Frankrike, han grundade Pennsylvania State University (se bilderna), USA:s första universitet och idag medlem av den s.k. Ivy League, och han bidrog som sagt till både självständighetsförklaring och USA:s författning. Men, apropå verksamhetsförlagd (eller kanske verklighetsförlagd!) utbildning så var Franklin en mycket bildad man som samtidigt närmast föraktade snobbiga akademiker utan verklighetsanknytning. Detta demonstrerade han bl a med en lustig liten skrivelse om något som berör oss alla dagligen, men som vi inte gärna talar om.





Hursomhelst, det är inte för intet som Ben Franklin pryder 100-dollarsedeln medan George Washington får nöja sig med en-dollarsedeln.
Vi skulle behöva fler Ben Franklins i dag!




söndag 12 juni 2011

Pride-parad i den Broderliga kärlekens stad



Så mycket på gång, så mycket att kommentera och debattera men tiden räcker inte till...
Eller så är det jag som utnyttjar den fel!? Tiden alltså.

Strunt samma, just nu är jag en bit hemifrån och eftersom jag gärna promenerar i främmande städer så har jag nog gått en mil idag. Varmt! Men det är det ju hemma också.



Plötsligt hamnade jag mitt i en uppsluppen Pride-parad. Den var nog knappast i klass med den som senare i sommar utspelas i Stockholm, men ändå: färgrann, underhållande - och samtidigt en påminnelse om att jämlikheten inte är fullkomlig, inte ens i denna stad. Stadens namn kan nämligen översättas till Broderlig kärlek och har en säregen historik rörande kampen för självständighet, demokrati och allas människors lika värde.

Det är tyvärr en kamp som alltid behöver föras, någonstans i världen. I vissa avseenden fortfarande även hemma i Svedala.

måndag 6 juni 2011

Nationaldagen - även för Invandrare & minoriteter!

Idag är det Sveriges Nationaldag och tillsammans med M ska jag strax gå till det lokala firandet där bl a nyblivna svenskar ska uppmärksammas i en medborgarskapsceremoni. Det är en fin tradition tycker jag. Samtidigt är det nog viktigt att man minns sitt ursprung och har det som bas att göra avstamp ifrån, in i framtiden.

Att bidra till en ökad förståelse för olika kulturer, etniciteter och religioner är definitivt ett effektivt vaccin mot motsättningar och främlingsfientlighet. Av den anledningen vill jag återigen uppmärksamma tidskriften Invandrare & minoriteter som bidrar till denna så viktiga folkbildning. Tyvärr så hotas nu denna tidskrift av in- eller neddraget presstöd vilket i värsta fall kan innebära nedläggning. Det skulle i så fall vara ännu ett bevis för en riskabel utveckling där varje kulturyttring ska vara lönsam och självbärande. Om den utvecklingen skulle få fortgå ohämmat så är vi snart översvämmade av - enbart - SLITZ-magasin, Damernas Värld och snaskiga dokusåpor.

fredag 3 juni 2011

Från kaffeflickor till diktatur - för en fikapeng!?

Samtidigt som vår statschef bjuder på osannolik underhållning ovärdig en modern monarki (ölmadamer, kriminella och kaffeflickor...) så läser jag i DN idag om en undersökning som antyder att dagens ungdomar skulle kunna tänka sig att vi hade diktatur istället för demokrati; "Det skulle vara ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val".
Ungdomarna är också beredda att, för en mindre summa pengar eller som gentjänst för att få ett jobb, ge bort sin röst till ett annat parti.

Nåja, det bör kanske förtydligas att det inte är alla ungdomar som tycker så, men enligt undersökningen så är det ändå 26-28% av ungdomar i åldern 18-29 som har denna inställning. En tillräckligt alarmerande siffra tycker jag!

Medan människor är beredda att offra sina liv för demokratin, just nu i delar av arabvärlden, så är svenska ungdomar beredda att sälja ut den för lite fickpengar.

Det räcker inte att bli bekymrad eller ens förskräckt av detta. Det krävs att vi allvarligt funderar över vad som håller på att gå snett och hur vi kan stärka de demokratiska värderingarna hos de unga som utgör Sveriges framtid. Ett fritt och demokratiskt Sverige!

En del av lösningen ligger naturligtvis i en bättre skola. Men frågan är också om det är omöjligt att bibehålla demokrativärderingar i ett samhälle där man sedan länge tar yttrande- och rösträtt för givna? Kanske måste pendeln svänga fram och tillbaka även i denna så viktiga fråga? Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är sorgligt om så är fallet.