onsdag 31 augusti 2011

Ödmjukhet och transparens

På ganska kort tid har jag blivit mycket engagerad i ME/CFS-patienternas situation. Tyvärr så kan den situationen nog ses som modell även för andra patientkategorier inom hälso-. och sjukvården, dvs människor som mår mycket dåligt fysiskt och kanske även psykiskt, men ändå känner sig bortglömda eller negligerade av vården. Detta är naturligtvis något som vi måste förbättra, genom bredare samarbete mellan patientföreningar, forskare, kliniskt verksam personal, beslutsfattare/politiker och företag/branscher (läkemedel, diagnostika mm).

Det har knappast undgått mig att blogginlägg om just ME/CFS lockar extra många läsare till bloggen, till och med utanför Sveriges gränser (översättningsverktygen på webben är fantastiska, eller hur?). Jag tolkar detta som att patientkategorier av det slag som jag beskrivit ovan är mycket aktiva i att söka relevant information på internet, denna på samma gång guldgruva och träsk av information och desinformation.
Det lägger också ett ansvar på mig - och andra - att försöka hålla mig till att publicera endast relevanta inlägg om ME/CFS, dvs avhålla mig från "effektsökeri".

Min bild av t ex de ME/CFS-sjuka (om jag får generalisera lite) är att många är oerhört pålästa och kunniga inom de ämnen som är av betydelse (t ex mikrobiologi och molekylärbiologi). Men jag har också på kort tid förstått att det finns krafter inom detta område som "vet" vad som är rätt, där man anser sig ha sanningen om orsaken till ME/CFS. Det är exempel på en kategorisk inställning som jag personligen ser som olycklig, kanske till och med farlig.

När det gäller ME/CFS-problematiken så är jag övertygad om att ifall vi, utan onödig fördröjning, ska hitta fram till en optimerad diagnostik och behandling så måste vi ha ett informationsutbyte och en dialog som präglas av ödmjukhet och transparens. Ödmjukhet inför det vi faktiskt inte vet, och transparens så tillvida att vi är så öppna som möjligt med de fakta vi har, men också att vi är öppna med vilka vi representerar, och vilken agenda vi har.

Med anledning av det sistnämnda så lägger jag in min senaste kommentar från ett tidigare inlägg "XMRV före lunch":

I have now had a look at the web site recommended by Muckle. As a scientist you should always welcome constructive critique and in this case I hope that Paprotka, Coffin et al would be able to do that and respond to the relevant challenges.
However, I want to stress three things regarding this web site:

1. This International ME Association calls itself a patient association, however I cannot find any information on what international representation it has (apart from the "CEO" and the "directors"), how many members there are - or even how to become a member? I find this very strange and it certainly weakens the credibility of IMEA. (Nota Bene: IMEA may still have a point in its critique)

2. Coffin, Paprotka et al, as usual for scientists when publishing results, "suggest" a more or less logic interpretation, namely "that the association of XMRV with human disease is due to contamination of human samples with virus originating from this recombination event."
This suggestion is to be confirmed or proven wrong by others.

3. IMEA seems to advocate the "truth" that it is the XMRV that is the cause of ME/CFS, i.e. IMEA does not SUGGEST this but has already decided (for others) what is true and what is not. In my opinion this kind of categorical thinking is very unfortunate or even dangerous, because it may delude people as well as science into a dead end.

Politics/policy-making - for instance regarding healthcare - should as far as possible, be knowledge-based, i.e. based on science, at least as we know it at the point of decision.

tisdag 30 augusti 2011

Potent vindkraftsatsning för Väsby


På tv-nyheterna (SVT? TV4?) uppmärksammades häromdagen kommunernas ökade satsningar på vindkraftverk eftersom det lönar sig att producera egen el. Det exempel som lyftes fram var (glädjande för en lokalpatriot) Upplands Väsby som tecknat avtal om uppförande av ett vindkraftverk i Ockelbo, närmare bestämt på Fallåsberget.

Förefaller vara optimal placering att resa potent konstruktion som fruktbar satsning för framtiden...

lördag 27 augusti 2011

Väsby Nya Gymnasium invigt!



Idag invigdes äntligen Upplands Väsbys nya stolthet, Väsby Nya Gymnasium, eller VNG som det har kallats i "inre kretsar".

Förhoppningsvis ger den nya byggnaden förutsättningar och inspiration till en ännu bättre gymnasieskola i Väsby. Men, bra lärare och personal är naturligtvis ännu viktigare än ett snyggt hus.

Hursomhelst, enligt uppgift så besökte ca 3000-4000 personer festområdet Messingen under lördagen.

När detta inlägg publiceras (kl 19 på lördagkvällen) så inleds kvällens konsert med artister som DJ Lopez, Petter m fl. Du kanske ska ta dig dit?












Mikaela Valtersson lämnar politiken

DN Debatt idag meddelar Upplands Väsbys enda riksdagsledamot att hon lämnar den aktiva politiken. Som hon säger: "Jag var beredd att satsa helhjärtat på språkrörsuppdraget med stor iver och fullt av idéer. Men mitt parti ville annorlunda och det har jag stor respekt för."
I samma inlägg beskriver Mikaela hur viktigt det är att Miljöpartiet avhåller sig från blockpolitik. MP måste vara berett att bilda regering även med Moderaterna. Hon avslutar med:
"Miljöpartiet har chansen att bli ett brett, pragmatiskt och framtidsinriktat parti med en tydlig ideologisk strategi. Vi är idag Sveriges tredje största parti. Vi måste ta det ansvar som detta förtroende kräver. Det är dags att vi börjar agera utifrån det.
Världen behöver grön politik som omsätts i verkligheten. Vår politik är alldeles för viktig för att bara skrivas på plakat och i debattartiklar. Det är i verkligheten vi förändrar världen."


Jag har all förståelse för Mikaelas beslut att lämna riksdagsposten och den aktiva politiken. Jag delar också hennes respekt för partiets vilja att välja ett annat kvinnligt språkrör. Likväl tycker jag det är en ledsam och olycklig förlust för Miljöpartiet - och för en grön omställning av vårt land.

torsdag 25 augusti 2011

XMRV före lunch

Sedan en tid sitter jag i Karolinska Institutets biosäkerhetskommitté.
Som övrig punkt i slutet av dagens möte så frågade kommitténs duktiga handläggare J om vi hade hört talas om XMRV. Jo, det var naturligtvis bekant.

J redogjorde kort för de uppmärksammade studierna publicerade i våras (Paprotka et al. samt Knox et al.) där man framför bevis för hypotesen att XMRV (xenotropic murine leukemia virus-like virus) bildades först på 90-talet genom rekombination av två olika MLV (murine leukemia virus), kallade preXMRV-1 samt preXMRV-2, och att det sedan har skett en spridning av det nya viruset. Möjligen skulle också detektion av XMRV (nukleinsyrahybridisering respektive serologiskt, dvs antikroppar) kunna vara falskt positiva resultat beroende på korsreaktivitet mot MLV (samma som, eller närbesläktade med preXMRV).

Anledningen att XMRV togs upp i biosäkerhetskommittén var naturligtvis att det kan ses som ett varnande exempel på, och en modell för, vad som kan hända om man inte har tillräcklig "koll" på de virusstammar man arbetar med.

Det är möjligt att sista ordet inte är sagt ännu när det gäller XMRV, virusets bakgrund och dess betydelse för ME/CFS. Men det är viktigt att komma ihåg att om ovanstående stämmer så har det ändå ingen betydelse för synsättet att ME/CFS är ett tämligen spritt och många gånger svårartat sjukdomstillstånd där det brådskar att förklara bakgrundsmekanismerna samt utveckla bättre och säkrare behandlingsformer.

onsdag 24 augusti 2011

ME/CFS: "We will be ashamed of ourselves..."


Efter ett tidigare inlägg om ME/CFS så har jag fått några kommentarer.

T ex så har signaturen Tino bett mig att publicera följande:

“The treatment of today’s ME/CFS-patients is comparable to that of lobotomy patients decades ago. When the full history of ME/CFS is written one day, we will all be ashamed of ourselves”
Prof. Dr. Ola Didrik Saugstad, Professor of Pediatrics, WHO Advisor, Norway

Jag tror mig ha hittat ursprunget till citatet i norska Dagbladet:
De er nåtidens lobotomipasienter


I eftermiddags hölls alltså ett högprofilseminarium om ME/CFS som anordnades i Landstingssalen i Stockholm. Det var två Birgittor som ansvarade för seminariet: Birgitta Evengård, läkare och professor i infektionssjukdomar i Umeå (tidigare vid min egen institution, Laboratoriemedicin, vid Karolinska Institutet - synd att vi förlorade henne...) och Birgitta Sevefjord, oppositionslandstingsråd för vänsterpartiet.

En tredje Birgitta var också på plats, sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg, folkpartiet. Apropå att skämmas så förklarade Birgitta Rydberg att hon skämdes över att vi inte kommit längre i kunskap och vård när det gäller ME/CFS: "Why haven't we done more in 50 years."

Detta apropå den ME/CFS-historik Dr Suzanne Vernon presenterade, vilken gick lååångt tillbaka.

Jag tror nog att sjukvårdslandstingsrådet verkligen menade vad hon sa, men samtidigt kan man undra varför hon och övriga Alliansen då vid landstingsfullmäktige den 3 maj röstade ner förslaget om att inrätta ett regionalt forsknings- och behandlingscentrum för bl a ME/CFS-patienter (Motion. Lena-Maj Anding m.fl. (MP) om inrättande av ett resurscentrum för forskning och behandling av patienter med svårdiagnostiserade sjukdomar)?

Bilderna i detta inlägg är från professor Yasuyoshi Watanabes presentation som var mycket innehållsrik, med allt från biokemisk, mikrobiologisk, fysiologisk forskning till särskilda badtips och receptböcker för CFS-patienter.


Jag ska försöka ge utförligare kommentarer till seminariet inom kort.

Artikeln i Dagens Medicin

Igår publicerades mitt debattinlägg om pressad laboratoriemedicin på Dagens Medicins webb:

Prispressen på laboratorier skapar risk för dyra misstag

Jag har fått en del positiva kommentarer vilket naturligtvis är trevligt.
Frågan är bara hur vi uppnår nödvändiga förbättringar? En av många utmaningar!

tisdag 23 augusti 2011

Migrän av läsk!?

I fredags kväll gjorde jag en drink åt M:
Campari med Schweppes Bitter Lemon.
Eftersom jag själv senare på kvällen skulle hämta sonen vid pendeltåget så blev det bara Bitter Lemon för min del.

När jag vaknade på lördagen så kände jag mig bakis med huvudvärk som höll i sig en stor del av dagen. Men jag hade ju bara druckit en folköl till den sena middagen!

I morse var frukostjuicen slut. Eftersom jag brukar vänta med kaffet tills jag kommer till jobbet så valde jag, som nödlösning, att skölja ned frukostmackorna med den skvätt Schweppes Bitter Lemon som fanns kvar. Ett och ett halvt glas blev det.
(Jag vet, läsk till frukost!? Förkastligt - och jag fick nog mitt straff också...)

Under dagen fick jag huvudvärk som tilltog successivt. På hemväg vid 18-tiden ikväll så var huvudvärken så svår att jag mådde illa - och värre blev det. Jag brukar aldrig ha migrän men nu var det den typen av huvudvärk (tror jag): Den spände tvärs över hjässan, bultade i tinningarna och stegvis så spred sig värken ned mot nacken.

Med tanke på att jag i förra inlägget skrivit om hur jobbigt ME-patienter kan ha det så undrade jag nästan om detta var en prövning för att jag själv skulle uppleva (en liten del) av ett sånt, kanske dagligt, lidande?

Hursomhelst så lyckades jag ta mig hem via buss och pendeltåg - utan att kräkas - vilket känns som en bedrift. När jag äntligen klev innanför dörren hemma vid åttatiden på kvällen så hade den olidliga huvudvärken faktiskt börjat släppa.

Jag sa till M att jag nog höll på att bli sjuk, och hon bäddade ner mig i soffan.
Huvudvärken lättade nu sakteligen och jag grubblade över vad den kunde bero på.
Plötsligt mindes jag huvudvärken i helgen och jag insåg det eventuella sambandet med läsken jag druckit. Bitter Lemon. Vad innehåller den egentligen?
Jag letade fram den tomma flaskan och läste igenom ingredienserna. Min blick fastnade vid sista meningen: Aromämne: kinin.

Kinin!? Läkemedel mot malaria?

Okunnig som jag är så visste jag inte vad jag nu vet, nämligen att kinin normalt finns i tonic. Enligt uppgift så blandade engelsmännen i kolonial-Indien sin kinin-tonic med gin för att bättra på smaken. Gin och tonic var uppfunnen!

Efter en del sökande på internet förstår jag nu att kinin kan orsaka flera biverkningar, bl a migrän och illamående. Detta gäller särskilt människor som är överkänsliga mot kinin - som jag tycks vara?

Jag är ganska övertygad om att mitt ovanliga och plågsamma migränanfall orsakades av det kinin som fanns i ett och ett halvt glas Schweppes Bitter Lemon (ca 30-40 mg?).
Vetenskapligft skolad som jag är så måste jag förstås - vid tillfälle - utsätta mig för en provokation och dricka denna läsk igen, dagtid så jag inte sover bort det mesta av symptomen. Egentligen borde man göra en större studie för att se hur utbredd en överkänslighet mot kinin kan vara. Undrar om några studenter skulle ställa upp...

Hursomhelst, det tycks ändå vara på sin plats med en liten varning för denna, och andra, drycker som innehåller kinin. Den varningen borde nog framgå av etiketten. Kanske något att jobba för? Är det fler som fått överkänslighetsreaktioner mot läsk innehållande kinin?

Nedan några länkar som nämner biverkningar av kinin:

Information om kinin som läkemedel - 1

Information om kinin som läkemedel - 2

Läsk med kinin

Livsmedelstillsatser

People's Pharmacy - quinine (kinin)

måndag 22 augusti 2011

"40 000 kan ha okänd sjukdom!" ME/CFS - den osynliga sjukdomen

"Om det finns en sjukdom som:
- är erkänd av WHO,
- det forskas kring på många håll runtom i världen,
- man håller på att ta fram effektiva behandlingar mot,
- är handikappande, ofta i hög grad,
- svenska medborgare nekas vård för, oftast inte ens får information om av läkare, och till och med ibland nekas ersättning från Försäkringskassan - är det inte ett övergrepp mot dessa medborgare?"

Ovanstående är hämtat ur en ny bok, Trött är fel ord. Om att leva med den osynliga sjukdomen ME/CFS (red. Britt-Marie Thurén), Recito Förlag.

ME/CFS (Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrome) har enligt WHO:s klassifikation följande beteckning: WHO ICD-10 G93.3 (Postviral Fatigue Syndrome)
I Sverige kan 40 000 vara drabbade, i Stockholm kanske 8 000. Knappast försumbara patientantal...

Boken innehåller ett flertal personliga berättelser där människor med ME/CFS beskriver hur det är att leva med detta kroniska tillstånd i vårt land. Emellanåt en skakande läsning där jag faktiskt har svårt att förstå hur en del av kapitelförfattarna orkar leva överhuvudtaget. Eller lever man verkligen om man lider av ständig värk och "hjärndimma", inte tål ljud och ljus, inte orkar läsa, skriva eller prata, inte ta en promenad - eller ens en dusch? Lever man om man ständigt måste vara instängd i ett mörkt, tyst rum - och inte ens orkar ligga ner?
Om man dessutom känner sig ifrågasatt och negligerad av sjukvården så finns i värsta fall inget hopp kvar!

Jag rekommenderar varmt denna bok som förutom patientberättelser (faktiskt ofta hoppingivande!) även innehåller en hel del fakta om ME/CFS. Boken kan beställas genom Riksföreningen för ME-patienter.

Som jag tidigare nämnt så hålls på onsdag denna vecka, 24 augusti på eftermiddagen, ett mycket intressant seminarium med internationellt framstående ME/CFS-forskare.
Seminariet hålls i Landstingshuset, Stockholm, och är kostnadsfritt.

söndag 21 augusti 2011

Förskola som vinstmaskin?

I förra inlägget kommenterade jag en artikel i Dagens Samhälle (nr 27/2011) där Väsbys rekordbilliga barnomsorg förklaras av kommunstyrelsens ordförande som ett resultat av konkurrensutsättning. Med andra ord så ska privatägda förskolor bidra till att pressa kostnaderna samtidigt som kvaliteten (helst) ska bibehållas eller öka. En tuff ekvation som vissa klarar, och andra inte.

Apropå förskolor, i samma nummer av tidningen så meddelas att Sveriges största förskoleföretag Pysslingen AB köps upp av Academedia, Sveriges största utbildningsföretag. Academedia ägs i sin tur av riskkapitalbolaget EQT (sedan 2010).

Det danska riskkapitalbolaget Polaris Private Equity ägde Pysslingen i bara två (2) år innan det var dags att sälja vidare. Under dessa två år så har Pysslingen varit en mycket god investering för ägaren, med en årlig tillväxt på närmare 20%. Det innebär en ökad omsättning från 992 miljoner SEK 2009 till 1,4 miljarder SEK under 2011.

I artikeln i Dagens Samhälle så säger Academedias VD Marcus Strömberg att "Pysslingen säljer vi aldrig. Att jobba med utbildning är en väldigt långsiktig verksamhet."
Det låter ju positivt. Vi får hoppas att det stämmer, men "aldrig" är ett tufft löfte...

Enligt artikeln så vill Marcus Strömberg inte lova att de som valt en av Academedias förskolor eller skolor inte ska drabbas av nedläggningar och konkurser. "Det vore populistiskt." Hmmm, jag antar att det hedrar honom att vara så ärlig.

Vad vill jag då säga med detta inlägg? Jag har - i princip - inget emot privat konkurrens av offentlig välfärdsverksamhet, men som jag nämnt tidigare så ska privatisering och konkurrensutsättning inte vara ett självändamål. Istället ska det vara tydligt vilket mervärde det ger för samhället, för skattebetalarna, och i detta fall för barnen.
I grund och botten har jag svårt att förstå varför riskkapitalbolag ska äga viktig välfärdsverksamhet där barn, äldre och sjuka är beroende av tillfredställande bemanning, kvalitet, säkerhet och där verksamheten ska präglas av transparens. Jag har svårt att förstå varför våra skattepengar, istället för att användas i verksamheten, ska gå till aktieutdelningar och ränteavbetalningar till ägarbolag med kortsiktiga vinstintressen. Jag har svårt att se hur det gagnar t ex en förskoleverksamhet att få ny ägare vartannat år.

För att göra en lång historia kort så anser jag att välfärdsverksamhet inte ska få generera ohemula vinster. Det mesta av ev överskott ska istället reinvesteras i verksamheten. Det är ju till den vi betalar skatt!

För att göra en lång historia kort så tycker jag att vi är ute på ett allvarligt sluttande plan när vi ser en förskola som ett finansiellt instrument som ska generera största möjliga ekonomiska avkastning.

Frågan är om mitt synsätt är så mossigt att jag tillhör ett utdöende släkte?

Väsby billigast i landet!?

Som landstingspolitiker så får jag varje vecka tidningen Dagens Samhälle. I senaste numret (27/2011) så står att läsa att min hemkommun Upplands Väsby är bästa kommun i landet på att snåla. Med detta menas att Upplands Väsby har landets billigaste kärnverksamhet i förhållande till förutsättningarna. Det är ju kanske på sätt och vis en förstaplats att vara lite stolt över, eller? Totalt sett så ligger kostnaden för barnomsorg, förskola, grundskola, gymnasieskola, äldreomsorg samt individ- och familjeomsorg på endast ca 85% av vad det borde kosta enligt jämförelse med övriga landet.

Dyraste kommun är Dals-Ed med 21% mer än riksnormen (I jämförelsen har man tagit hänsyn till kommunernas olika förutsättningar så att jämförelserna blir så rättvisa som möjligt).

I dessa siffror ligger som sagt bl a kostnad för barnomsorg och där är det intressant att se att Upplands Väsby ligger 34% under riksgenomsnittet medan Dals-Ed ligger på 32% över.

Denna jämförelse säger dock inget om kvaliteten på verksamhet vilket är synd - men naturligtvis också mycket mer komplicerat...

Man kan därför tolka siffrorna som att Upplands Väsby använder pengarna effektivt för att erbjuda god verksamhet - eller så snålar man kanske för mycket så att verksamheten blir lidande?

Jan Holmberg, moderat ordförande i Väsbys kommunstyrelse, uttalar sig i artikeln och menar att de låga kostnaderna beror på konkurrensutsättningen. Men det är framförallt den billiga barnomsorgen som utmärker sig (alltså nästan 34% under riksnormen) och i Väsby har vi färre personal per barn än de flesta andra kommuner i landet. Plötsligt så känns vår förstaplats inte så smickrande längre.

Min inställning är att våra barn, i Upplands Väsby såväl som i övriga landet, ska ha bästa möjliga omsorg med hög personaltäthet så verksamheten präglas av trygghet och god pedagogik.
Vi ska inte snåla med så viktiga saker som välfärdens kärnverksamheter. Och - konkurrens är inte ett självändamål.

lördag 20 augusti 2011

Prispressad labbmedicin = försämrad diagnostik

För en tid sedan så presenterade landstingsrevisorerna en rapport rörande laboratoriemedicinen i Stockholm. Bland annat så påpekar man där att Karolinska Universitetssjukhuset saknar ägardirektiv (från landstinget) för just laboratoriemedicinen.
Med tanke på att den senare bidrar till minst 60% av medicinska beslut som leder till diagnos och behandling så kan det ses som aningen anmärkningsvärt och bör åtgärdas snarast.

I den gångna veckan så hade jag ett debattinlägg i Dagens Medicin med anledning av landstingsrevisorernas rapport. Där utgår jag från slutsatsen att konkurrens och prispress (politiskt forcerad av alliansen; min egen kommentar här) har lett till bristande vidareutbildning och återväxt av personal.
En naturlig slutsats är då att personalen inte har tillräckligt med tid för att, parallellt med kliniskt arbete. ägna sig åt forskning samt utbildning av framtidens biomedicinska analytiker och laboratorieläkare. Det är oroväckande eftersom det i slutänden leder till försämrad hälso- och sjukvård.

I sin rapport så tar landstingsrevisorerna också upp problemet med bristande kvalitetssäkring av laboratoriemedicinen, framförallt inom primärvården. Personligen anser jag att det börjar bli dags för obligatorisk kvalitetssäkring av laboratoriemedicinen, samt att jämförelser mellan landets laboratorier bör vara öppna på liknande sätt som för kvalitetsregistren i övriga sjukvården.

Jag har tidigare på bloggen skrivit om ovanstående problematik:
Dags för obligatorisk kvalitetssäkring av cancerdiagnostiken?

Vi får den laboratoriemedicin vi förtjänar

torsdag 18 augusti 2011

PRAO - Simpelt recept för skolan?


Jag sitter ju som ledamot i Produktionsstyrelsen i Upplands Väsby. Denna styrelse ansvarar ytterst för genomförandet av bl a kommunens grundskole- och gymnasieverksamhet. Vår största utmaning där är att utveckla och förbättra skolan så eleverna går ut med godkända betyg och tillräckliga kunskaper.

På DN Debatt idag skriver Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, och Tobias Krantz, tidigare utbildningsminister, numera chef för utbildning, forskning och innovation på Svenskt Näringsliv, om att Ungdomar måste bli bättre förberedda för yrkeslivet. Man har låtit företag svara på en enkät och föga förvånande svarar majoriteten att baskunskaper (läsa, skriva, räkna) är helt avgörande samt att social kompetens är oerhört viktigt.

Fjelkners och Krantz huvudförslag är att återinföra en utvecklad prao-verksamhet: två veckor på högstadiet och en vecka på gymnasiet. (?)

Visst, ett intressant och förmodligen bra förslag, men en helsides debattartikel som mynnar i detta? Som man brukar säga om bonden som klippte grisen; Mycket skrik för lite ull.

Det behövs nog mer omfattande reformer än så för att få den svenska skolan att börja komma ikapp t ex den finska. Framförallt höjda lärarlöner och upprättad lärarstatus.

Snus är snus...


I dagens DN med men med utförligare artikel i gårdagens UNT presenteras en studie från Karolinska Institutet och Uppsala universitet som visar att snusare oftare får hjärtsvikt.

Jag har ju tidigare här på bloggen (Snusförnuftigt hyckleri, Ovärdigt korkat...) skrivit om det tokiga i att Sverige ska försöka "sälja in" snus i övriga EU; Ansträngningar som leds av handelsminister Ewa Björling, disputerad tandläkare som borde veta bättre och följa sin yrkesetik.

Som Fröding diktade:
"Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor"

tisdag 16 augusti 2011

Uppstart efter sommaren - Forskningsberedningen

Idag var det dags igen för möte i landstingsstyrelsens forskningsberedning. Alla - eller åtminstone de flesta - var tillbaka till synes pigga och glada efter sommaren.

En stor del av dagens möte upptogs av information och diskussion om tandvård. Av oklar anledning så regleras ju tandvården inte i Hälso- och sjukvårdslagen utan i en separat Tandvårdslag.

Tyvärr så har man i Tandvårdslagen glömt eller struntat i att inkludera forskning. Som jämförelse så anges i Hälso- och sjukvårdslagen följande:

Forskning
26 b § Landstingen och kommunerna skall medverka vid finansiering, planering och genomförande av kliniskt forskningsarbete på hälso- och sjukvårdens område samt av folkhälsovetenskapligt forskningsarbete. Landstingen och kommunerna skall i dessa frågor, i den omfattning som behövs, samverka med varandra samt med berörda universitet och högskolor. Lag (1996:1289).


(Förresten, i båda dessa lagar så lyser utbildningsuppdraget till stor del med sin frånvaro...)

Nåväl, som tur är så pågår ju ändå både forskning, utveckling och utbildning även inom tandvården, men när det gäller forskningsproduktionen så är det en klart nedåtgående trend. Enligt uppgift pga successivt minskade anslag.

Vi var nog alla i Forskningsberedningen positiva till förslaget att inrätta ett nytt centrum för att försöka råda bot på den negativa utvecklingen. Det var professor Kaj Fried från Karolinska Institutet som presenterade det nygamla förslagt om ett regionalt Centrum för Äldretandvård. Vi får se hur detta kan utvecklas vidare.

Utöver detta så presenterades ett projekt rörande screening av hjärtflimmer för att minska risk för stroke. Orsakssambandet är att den oregelbundna hjärtrytmen (pga tryckminskning?) ökar risken för blodproppsbildning. Professor Mårten Rosenqvist från KI:s institution på Södersjukhuset visade upp en liten apparat för tum-EKG. Se t ex artikel i Dagens Medicin. Jag prövade själv och fick en EKG-mätning gjord på en halv minut. Nästa steg är att data t ex via mobiltelefon skickas vidare för analys.

Tanken med denna metod för screening är att hitta dem som är i riskzonen att pga hjärtflimmer drabbas av stroke och där kunna sätta in förebyggande behandling med antikoagulantia. När det gäller waran-behandling så finns viss kritik mot den ökade blödningsrisk som detta medför, och man måste naturligtvis ställa för- mot nackdelar i dessa fall. Samtidigt kan man hoppas på att nya generationer av antikoagulantia ger minskade negativa biverkningar och risker.

Avslutningsvis fick vi lite information angående ALF-avtalet som staten sagt upp 2009. ALF står ju för Avtal kring Läkarutbildning och Forskning. Eftersom ALF-avtalet mellan stat och landsting gäller 5 år i taget (nuvarande löper ut 2014) så har det sagts - från departementshåll vill jag minnas - att ett sådant avtal bör vara ständigt uppsagt...
Hursomhelst så fick vi ta del av en PM från Utbildningsdepartementet som anger att:

"Genom det nu uppsagda avtalet togs steg i riktning bort från det traditionella synsättet att landstingen erhållit ALF-medlen som intrångsersättning för att forskning och utbildning bedrivs i sjukvården, och parternas avsikt att fördjupa och vidga sitt samarbete betonades. Denna utveckling bör ytterligare understrykas i ett nytt avtal, och förutsättningarna för klinisk forskning och utbildning av hög kvalitet förstärkas. ALF-medlen bör därför hanteras gemensamt av parterna inom respektive landsting."

Det vore ju positivt att slippa ifrån det hemska begreppet intrångsersättning!

I ett antal efterföljande strecksatser rubricerade "Statens principiella utgångspunkter inför förhandlingarna" står bl a:
- Universitetssjukvård ska hålla hög kvalitet bl.a. vad avser kliniska prövningar, nyttjande av innovativa läkemedel och produkter, implementering av nya evidensbaserade metoder, behandlingsforskning och demonstrationsprojekt.
- En del av ALF-medlen ska fördelas från nationell nivå av parterna gemensamt till infrastruktursatsningar.
- En årlig uppföljning av hur ALF-medlen använts ska genomföras.
- Kvaliteten på den kliniska delen av läkarutbildningen utgör en viktig del av Högskoleverkets återkommande kvalitetsutvärdering av utbildningen.
- När landstingen ingår avtal med privata vårdgivare, ska dessa avtal, där så behövs, säkerställa att utbildning och forskning kan utföras med hög kvalitet i den miljön.


Det är kanske för tidigt att försöka tolka dessa rader i detalj, men frågan om ALF-avtal återkommer jag definitivt till!




måndag 15 augusti 2011

Lagligt övergrepp på kvinna?

Du hör förtvivlade skrik. Fyra män håller fast en kvinna, bänder upp hennes armar på ryggen och försöker slita av henne kläderna. Männen bär uniform, de är faktiskt poliser! Intill står deras polisbilar med blinkande blåljus.

Kvinnan skriker hjärtskärande: "Släpp mig! Låt mig vara!" Undrande människor stannar till för att se vad som händer. En av dem filmar med sin mobiltelefon övergreppet på kvinnan men då kommer en av poliserna och beordrar att filmandet ska upphöra. Annars...

Kvinnan tvingas in i en av polisbilarna. Den burka hon har på sig har poliserna inte lyckats slita av henne.
Polisens burkakommando har slagit till i syfte att följa och tydliggöra det burka-förbud som nyligen införts i Frankrike.
Om du tror att ovanstående är en påhittad scen så kan du klicka på nedanstående länk.

Fransk burka-polis

Heltäckande ansiktsklädnad KAN vara ett problem i vissa sammanhang, men man löser inte det genom ett burka-förbud. Det visar filmsekvensen med plågsam tydlighet.

(Jag inser att den filmade incidenten skulle kunna vara iscensatt just för att visa på det galna i den nya lagstiftningen, men då har man också lyckats. Å andra sidan så förefaller händelsen på filmen vara autentisk)

söndag 14 augusti 2011

Om stress och empati

Merete Mazzarella, författare och professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet samt hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet, skriver idag i SvD om empati:

EMPATI. Att känna med, och identifiera sig med, en människa är en sak, att översätta känslan till en handling som svarar mot den andres unika behov är något helt ­annat.

Merete nämner vad hon kallar Silverne regeln som kanske ett bättre alternativ än Gyllene regeln som ju handlar om att behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Silverne regeln skulle då istället innebära att man behandlar andra så som de själva vill bli behandlade - eftersom de kanske inte vill bli behandlade på samma sätt som du vill. Jag har tidigare hört denna kloka regel benämnd som Platinaregeln istället. Nåväl, metall som metall...

Merete Mazzarella beskriver också ett tänkvärt experiment:
"Det är redan 30 år sedan två amerikanska psykologer, John Darley och C Daniel Batson, utförde ett experiment som var inspirerat av den bibliska liknelsen om den barmhärtiga samariten. Försökspersonerna var 40 teologer, alla blivande präster. En efter en fick hälften av de unga männen veta att de om en liten stund skulle hålla en predikan om den barmhärtiga samariten medan andra hälften fick veta att de helt fritt skulle hålla ett litet anförande om arbetsmarknaden för teologer. Alla skulle de förflytta sig till en byggnad på andra sidan gatan och av vardera gruppen uppmanades dessutom hälften att skynda sig eftersom deras åhörare redan satt och väntade medan andra hälften snarast fick veta att de hade hyggligt med tid. På väg över gatan passerade var och en av dem i tur och ordning en illa klädd man som halvlåg i en port med hängande huvud och slutna ögon, en man som kunde uppfattas ganska olika, eventuellt som hjälpbehövande, eventuellt berusad, kanske rentav farlig – alltså en person som bortsett från att han inte var naken kunde påminna om den man som först prästen, sedan leviten och till slut samariten mötte på vägen till Jeriko.

Varje gång någon av teologerna passerade hostade han och stönade. Hela 60 procent av teologerna gick förbi utan att erbjuda hjälp och de som uttryckligen gick och tänkte på den goda samariten var inte mer benägna att hjälpa: flera av dem klev bokstavligen över mannen. Den enda faktor som över huvud taget påverkade beredskapen att engagera sig var hur bråttom man trodde sig ha: 63 procent av dem som inte behövde skynda sig stannade upp, men bara tio procent av dem som uppmanats att skynda sig. Psykologernas slutsats blev att etiska överväganden riskerar att bli en lyx efter hand som vardagslivets tempo accelererar. Det är, tror jag, en iakttagelse av avgörande betydelse: den värsta fienden till det medmänskliga förhållningssätt som kallas empati – som man envisas med att kalla empati – är brådska och stress."


Jag är övertygad om att det ligger något i detta. När vi är stressade och har ont om tid (eller upplever oss ha det) så tappar vi lätt en dimension av vår medvetenhet. Den dimension som handlar om att känna av vibbar från omgivningen, att bry oss om.

Uppskruvat arbetstempo och tidsbrist inom sjukvården är ett ökande problem som jag ser det. Viktiga saker får stryka på foten när man ser sig tvingad att prioritera.
Ofta prioriteras så kallad kärnverksamhet före empati, före forskning, före utbildning. Men frågan är om inte allt detta är viktiga beståndsdelar i "kärnverksamheten"?

En hälso- och sjukvård utan medmänsklighet är inte hållbar i längden. Inte heller en stagnerad sjukvård som inte utvecklas och tar till sig nya forskningsrön. Inte heller en sjukvård som inte bidrar till återväxt av ny, kompetent personal.

Mysteriet löst!

Efter min föregående utläggning här på bloggen så gick jag in på SL:s hemsida och frågade skriftligen om detta med dörrarna och knappen. Inom mindre än ett dygn hade jag fått nedanstående trevliga och klargörande svar från SL Kundtjänst:

Hej Michel,
Tack för ditt e-brev.

Under sommaren har vi infört manuell dörröppning på pendeltågen för att inte alla dörrar skall öppnas vid varje station. Utan bara de där någon vill kliva av eller på tåget. Detta för att luftkonditioneringen inte fungerar om det kommer in för mycket varm luft i vagnarna.

Tack för att du hörde av dig!
Vänliga hälsningar

SL Kundtjänst

torsdag 11 augusti 2011

Sliding Doors - SL kör dolda kameran?

Jag ber om ursäkt att jag ganska friskt blandar stort som smått, men nu kan jag inte längre avhålla mig från den viktiga frågan om pendeltågens dörrar! På de nyare tågen så sitter det ju en knapp på dörren. I begynnelsen och en lång tid därefter (åtminstone vad jag kan minnas) så öppnades dörrarna automatiskt vid varje station, d v s man behövde inte trycka på knappen. Eller rättare, en ev knapptryckning fyllde ingen funktion. Dörren öppnades inte snabbare på grund av det.

Men plötsligt, under förra året tror jag, så meddelades plötsligt oupphörligen i högtalarna, vid varje station, att man måste trycka på knappen för att dörrarna skulle öppnas. Man kunde riktigt höra hur överpedagogiskt utleda tågförarna var att gång på gång repetera den meditativa frasen "för att öppna dörrarna, vänligen tryck på den lysande knappen i mitten".

Lagom till att alla resenärer lärt sig detta så gick SL tillbaka till automatiskt öppnande igen.
Nu, när vi alla är åter från semestern, lagom mosiga i hjärnan redan från början, så ska SL sätta oss på prov igen genom att vi måste trycka på knappen för att komma in - eller ut. Väl framme i Upplands Väsby tidigare ikväll så höll jag på att missa min station eftersom semestermosiga medresenärer passivt stod och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Vid varje föregående station så hade vi fått njuta av högtalaruppmaningen att trycka på knappen - både på svenska och engelska. Men just i Väsby så behövdes inte detta?

Nåväl, min djupa fundering som gnager mig är varför SL hoppar fram och tillbaka i dessa rutiner!? Varför kan man inte vara konsekvent?
Är det solstormar och atmosfäriska störningar som påverkar dörrsystemets automatik? Eller är det någon som driver med oss? Dokumenterar SL vårt fåraktiga beteende med dold kamera för att ha som underhållning på nästa personalfest?

Nu kanske vän av ordning tycker att jag som landstingspolitiker inte ska slösa bloggutrymme med att brodera kring denna fråga, utan istället själv presentera ett svar. Hmm, det ligger kanske något i det...

onsdag 10 augusti 2011

London och The Spirit Level


Det har varit minst sagt oroligt på Londons gator de senaste dagarna. Vittnen beskriver vissa områden som "krigszoner". Den utlösande faktorn var dödsskjutningen av Mark Duggan i torsdags men man undrar ändå vad som ligger bakom en sådan upploppsstämning som rasat fritt under flera dagar. Nu kommer förslag till förklaringar där mångårig polisbrutalitet, fattigdom och arbetslöshet anges som bidragande orsaker.

"Årtionden av individualism, konkurrens och statsstödd egoism – kombinerad med ett systematiskt kuvande av fackförbunden och den alltmer utbredda kriminaliseringen av oliktänkande – har gjort Storbritannien till ett av de mest ojämlika länderna i den rika världen."

"Många unga har tappat tron på framtiden
Orsakerna bakom kravallerna i England står att finna i de djupa sociala klyftorna i landet."


Det är kanske inte så förvånande egentligen. De som ständigt ser hur andra får det bättre medan man själv får det sämre, de som känner sig förfördelade, de som känner sig utanför måste förr eller senare ge utlopp för sin frustration.
Ju mer ojämlikt ett samhälle eller ett land är, desto större spänningar, desto vanligare med problem som kriminalitet, fysisk och psykisk sjuklighet, missbruk etc - eller?

Är det möjligen så att det vi ser i Storbritannien just nu är ett slags bevis för att grundtesen bakom The Spirit Level (Jämlikhetsanden) stämmer?



"Som Richard Wilkinson och Kate Pickett pekar på i ”Jämlikhetsanden (The Spirit Level). Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen” är företeelser som beskrivs som ”sociala problem” (brottslighet, ohälsa, antal intagna i fängelse, psykisk ohälsa) mycket vanligare i ojämlika samhällen än i samhällen med bättre ekonomisk fördelning och mindre klyftor mellan de rikaste och de fattigaste."

(Boktiteln The Spirit Level är ett slags ordlek. Spirit level är engelska för vattenpass men kan också tolkas på annat sätt)

tisdag 9 augusti 2011

Vad är FRIHET?


Så här i skälvande slutminuterna av semestern så håller jag på att läsa ut boken FREEDOM av Jonathan Franzen. Den är ganska omtalad och det har bl a nämnts att USA:s president Barack Obama fick boken att läsa under sin korta sommarsemester på Martha’s Vineyard förra året. Jag undrar vad han tyckte om den.

Jag själv blir inte riktigt klok på vad jag tycker. Boken är ett bitvis fängslande porträtt av det USA som Bush-administrationen lämnat efter sig, bitvis är den väldigt trivial i sitt vardagsbeskrivande, bitvis närmast banal i att måla upp det ständiga dilemmat mellan äkta kärlek och ren köttslig lusta (vanligtvis till olika objekt). Men emellanåt dyker det upp en mening eller ett citat från någon av huvudfigurerna som fastnar i huvudet. Under ett kort ögonblick av klarsynthet påminns man om att frihet inte bara är av godo (det visste vi kanske i och för sig redan tidigare…). Ett fönster öppnas på glänt och avslöjar hur människan har svårt att hantera fullständig (?) frihet utan att den samtidigt förgör henne och/eller dem runtomkring.

I ett ironiskt intervjusvar förklarar en av huvudpersonerna, den cyniske musikern och hantverkaren Richard Katz, vad han ser som så uppfriskande med Republikanska partiet:
"They leave it up to the individual to decide what a better world might be. It’s the party of liberty, right?"

Är det högerliberalernas absoluta drömvärld i ett nötskal? Att vi alla människor på jorden (eller bara i närområdet?), var och en på egen hand, ska få bestämma själva hur vår tillvaro bäst ser ut? Och fritt få sträva dithän, oavsett konsekvenser för omgivningen.


I en annan passus beskriver moralens och hållbarhetens väktare och förespråkare Walter Berglund hur allt rör sig kring samma problem när det gäller personlig frihet:
"People came to this country for either money or freedom. If you don’t have money, you cling to your freedoms all the more angrily. Even if smoking kills you, even if you can’t afford to feed your kids, even if your kids are getting shot down by maniacs with assault rifles. You may be poor, but the one thing nobody can take away from you is the freedom to fuck up your life whatever way you want to."

Jag har inte läst boken till slut ännu så det kommer förmodligen mer tänkvärt om frihet och dess betydelse för oss människor. Och det är en lika intressant som viktig fråga tycker jag; Vad är egentligen frihet? För dig, för mig, för Nelson Mandela, för Aung San Suu Kyi, för Dawit Isaak, för folk i Libyen, i Nordkorea, i Sydkorea, i Stockholm och i Upplands Väsby? Och i ett USA som snart är skuldsatt och intecknat långt över taknocken, och det gentemot diktaturen Folkrepubliken Kina!?

Är frihet att få rösta på vilket parti man vill? Och, om man vill, att få sälja sin röst till någon för en hundralapp? Är frihet att kunna välja mellan 20 olika sorters frukostflingor? Att få äta eller drick hur mycket man vill, av vad som helst? Är frihet att få säga vad som helst om vem som helst? Är frihet att få röra sig och resa hur som helst? Är frihet att få välja vilket färdsätt man vill, att välja vilken skola och vilket sjukhus man vill till sig och sin familj?

Är frihet att få förstöra sitt eget liv om man så önskar? Är frihet också att få förstöra andras liv, på ett eller annat sätt?


Läs gärna recensionerna av Freedom (Frihet):

Friheten är ett tveeggat svärd, tycks Franzen mena, och den individuella frihet som amerikaner i alla tider hyllat och eftersträvat är inte möjlig annat än på någon annans eller något annats bekostnad. (SvD)

Välstånd ger frihet, men friheten blir så småningom ett fängelse i ett samhälle fullt av komplicerade paradoxer. (DN)

måndag 8 augusti 2011

Sex på hjärnan - Bokstavligen!


Människan har ett antal grundläggande behov. Utöver att äta, dricka och sova så kan t ex även fysisk närhet räknas till dessa, och sex kan vanligtvis bidra till en människas välbefinnande och hälsa.

Sex utspelas ju till största delen i hjärnan och nyligen presenterades intressanta vetenskapliga fynd över vilka delar av kvinnans hjärna som aktiveras då olika erogena zoner stimuleras. Det finns sedan länge en förenklad modell kallad Penfields homunculus som visar vilka områden av hjärnans sensoriska cortex (hjärnans känselbark) som är involverade i känsel för olika kroppsdelar och funktioner. Penfields homunculus visar också hur stor del av sensoriska cortex som är involverad för respektive kroppsdel (störst för ansikte/mun samt hand).

Redan för kanske ett halvt sekel sedan så kartlade man att mannens penis var associerad med en del av sensoriska cortex som ligger centralt, på insidan av hjärnhalvan. Homunculus har fram till nyligen representerat endast den manliga delen av mänskligheten. Hur det ser ut för kvinnans genitalier har man däremot inte vetat förrän alldeles nyligen (genusaspekt!) då försök med magnetkamera (fMRI) avslöjat att stimulering av kvinnans clitoris och vaginan aktiverar ungefär samma område i cortex som för mannen. Intressant nog så såg man i denna studie att även stimulering av kvinnans bröstvårtor gav aktivitetssignaler inom samma del av cortex.

Länken nedan leder till en kort sammanfattning i tidskriften New Scientist med bilder som visar vilka områden i hjärnan som aktiveras vid sexuell stimulans av t ex clitoris, vagina och bröstvårtor.

Sex on the brain - What turns women on mapped out

Homunculus map and brain images

Utöver att ge oss en ökad förståelse för hur människans sexualitet fungerar så kan dessa fynd förhoppningsvis bidra till att bota eller lindra nervskador efter barnafödande eller vid diabetes, liksom urininkontinens.

Dessutom är det tyvärr ytterligare en påminnelse om att merparten av medicinsk vetenskap fortfarande är grundad på enbart den manliga individen.

Ursprungsartikel (sammanfattning)

tisdag 2 augusti 2011

Vara stolt över Pride?


Jo, det tycker jag nog att man kan vara när det gäller Sverige och Stockholm Pride-festival, på det stora hela.

I SvD Kultur idag beskrivs Pride lite humoristiskt som " den häringa homosexfestivalen i Fjollträsk" med Ring P1-inslag där så kallat vanligt (?) folk ringt in och menat att: "De homosexuella har fått fram sin ståndpunkt, det är bra nu, vi kan lägga ner det här".

Nä, så enkelt är det inte. Visst ligger vi långt framme i Sverige (främst Stockholm?) när det gäller tolerans och jämlikhet men vi är inte i mål ännu. Frågan är om vi någonsin kommer i mål fullt ut?

I en artikel häromdagen så beskrivs Stockholm som den näst gay-vänligaste staden i världen, enligt en enkätundersökning i 30 länder på 6 kontinenter.
Endast Amsterdam ligger högre. Längst ned på listan hittas två ryska städer, St Petersburg och Moskva. I Moskva tycks det vara en årlig tradition att bryskt avbryta och upplösa lokala motsvarigheten till Pride-parad. På Youtube finns filmsekvenser som visar det hela.

Det finns fortfarande många länder i världen där homosexuella handlingar är belagda med dödsstraff. Även i vårt fantastiska Sverige förekommer hatbrott mot homosexuella. Det finns alltså flera skäl att fortsätta synliggöra HBTQ-frågorna nationellt och internationellt, t ex genom en årlig Pride-festival.

Samtidigt tycker jag själv att vissa inslag i Pride-festivalen tycks vara mer ämnade att visa upp sexuell vulgaritet än att stärka jämlikhet och tolerans...
Nåväl, det är väl närmast en lyx idag att få känna sig lite pryd i något sammanhang ;-)

(HBTQ står för homo-, bi-, transsexualitet samt queer)
(Regnbågshundarna ovan är från Pride i Philadelphia i juni)