onsdag 30 juli 2014

Överkörd katt återuppstånden!


Vår katt Mimmi gick ut som vanligt den 13 juli men kom sedan inte tillbaka. Mimmi är en erfaren utekatt, duktig på att fånga möss. Detta trots en respektingivande ålder på ca 16-17 år och begynnande starr. När hon varit borta närmare en vecka så anmälde jag hennes försvinnande till Stockholms Katthem, Solgläntans Kattpensionat och Polisen.
Vi var ute och letade i omgivningarna, ropade, visslade och pinglade med den lilla klockan som hon präglats på. Ingen Mimmi hördes eller syntes.

M och jag började bli uppgivna. Det var visserligen "bara" en katt, men vi hade så många minnen.
Vi hade varit med när hon fött sina ungar, och jag hade varit med henne till djursjukhus för operation av skadad tass, en gång för tio år sedan och en gång tidigare i år. Sånt skapar ömsesidig närhet.


Något dygn efter att hennes försvinnande annonserats på webben så ringde min mobiltelefon - kl 01.40 på natten. Yrvaken och med lite darrande händer svarade jag. I andra änden frågade en mansröst om vi saknade en katt som heter Mimmi (!)
"Vi råkade nämligen köra över den på vår resa genom Sverige"
Underförstått att Mimmi var död.
"Det står Mimmi på halsbandet"

Nu var jag klarvaken - och anade oråd.
Mimmi hade inget halsband på sig när hon försvann - eller?
Jag var ganska säker på det, men inte till 100%.
Däremot blev jag helt säker när mannen fortsatte:

"Och på halsbandet står det här telefonnumret"

På Mimmis halsband, som hon med största sannolikhet inte hade på sig när hon försvann (tyvärr) så står hennes namn och telefonnumret hem till oss, inte mitt mobilnummer.

"Det verkar väldigt konstigt" sa jag lite trevande.
"Var finns katten nu?"

Det var tyst en liten stund och sedan sa mannen med munter stämma:
"Helsingborg, Skåne!"
Och han avslutade samtalet abrupt.

Klockan var nu kvart i två på natten, M var bortrest och jag hade nyss fått ett dödsbesked om vår katt, vilket jag ganska snart hade uppfattat som det dåliga skämt det uppenbarligen var.

Ett märkligt sammanträffande var emellertid att M kommer från Helsingborg.
Kunde mannen ha känt till det? Nej, knappast.

Det tog en stund innan jag kom till ro och somnade.

På natten drömde jag att jag plötsligt hittade Mimmi och fylld av glädje omfamnade jag henne - och då förvandlades hon till ett litet barn i min famn. Freudiansk symbolik!?

Igår tisdag hade det gått17 dagar sedan Mimmi försvann. Hela familjen hade i princip gett upp hoppet , och vi intalade oss att Mimmi helt enkelt gått ut i skogen för att, med ålderns rätt, lägga sig ner och somna in, för alltid. Mimmi älskade ost, men nu var det flera dagar sedan jag lagt en ostbit på hennes matplats. Ostbiten var alldeles intorkad och hård.

Jag funderade vid något tillfälle under dagen på om det var läge att städa undan kattsakerna: kattlådan, transportburen som Mimmi avskytt, matskålarna. Nä, inte just idag, hade jag tänkt.

När jag kollade brevlådan på eftermiddagen så hade jag fått ett tjockt kuvert från Polisen. Vad var nu detta?
Det visade sig vara en omfattande utskrift av min anmälan om försvunnen katt. Jag gömde snabbt brevet i en byrålåda för att inte påminna M om Mimmis försvinnande. Det hade ju ändå gått två och en halv vecka nu och fanns inte mycket hopp.

Halv åtta på kvällen ringer min telefon. En kvinna från Örebro (!) har sett annonsen efter att ha hittat en katt med "diamanthalsband". Efter ett kort samtal tackar jag artigt för hennes samtal, som naturligtvis kändes fullkomligt meningslöst. Men det var åtminstone av omtanke. Inte av elakhet som det tidigare samtalet.

Det är en av årets varmaste dagar, över 30 grader i Upplands Väsby, och jag går in för att fylla på mitt vattenglas. När jag kommer tillbaka och kliver ut i uterummet så får jag nästan en chock. Där står en svart katt och jamar ynkligt, beklagande.
Är det sant!? Det känns helt overkligt. I min hjärna hade jag dödförklarat Mimmi, men nu står hon där, mager men välbehållen!
Hon är naturligtvis hungrig, och får en rejäl portion som hon slukar snabbt.
Hon är lite kontaktsökande, men samtidigt lite försiktig. Söker sig till vår garderob och lyckas öppna skjutdörren, och söker skydd därinne. Efter en liten stund kommer hon fram och söker närhet, och vill berätta om allt hon varit med om. Tänk om man kunde förstå henne! Vad har hon gjort under dessa veckor? Var har hon varit?

Nåväl, det spelar ingen roll. Mimmi är hemma igen, och lyckan är fullständig!