fredag 25 december 2015

Adventstider – inte för klimatflyktingar på dödens hav




Den lilla barnhanden glider ur greppet och försvinner bort i vågorna, ner i djupet. Någon dag senare vilar pojkens kropp på ett sorgesamt fridfullt sätt på stranden till Europa. Vi har alla sett bilden och om vi har hjärta i kroppen så har vi reagerat starkt och tänkt tanken: Aldrig mer!
Å andra sidan, som någon skrev för en tid sedan, så har mitt eget parti tvingats skära ut sitt hjärta. Slutar man känna då, eller blir smärtan bara större, mer outhärdlig i det tomrum som bildas?

Treårige Alan Kurdi borde ha hela livet framför sig, men istället upphörde det alldeles för tidigt, just när han tillsammans med övriga familjen stod på tröskeln till fred och trygghet.

På liknande sätt berövades fyraåriga Laean Swirakly sitt liv i samma vågor, i samma hav, på flykt från samma krig. Nej förresten, Laean var egentligen också tre år. Hon drunknade nio dagar före sin födelsedag. Men om vi hade haft möjlighet att fråga henne så skulle hon nog ha valt att ”avrunda uppåt” och stolt förklara att hon var fyra år.

Egentligen bör vi undvika att exponera barn, vare sig de är levande eller döda. Men å andra sidan tror jag att det bästa sätt vi har att hedra minnet av Alan Kurdi och Laean Swirakly är att påminna oss om hur deras liv avslutades alltför tidigt i havsvågorna utanför Greklands kust, intill demokratins vagga. 

Vi behöver se dessa barn för våra ögon, Alan skenbart sovande i strandbrynet, Laean försiktigt leende mot kameran på ett sista foto – och tvinga oss att inse att de representerar mångfalt fler offer, idag men också imorgon.

Det har varit adventstider. Advent betyder ankomst. Trots vår sekularisering i Sverige så välkomnar vi åtminstone symboliskt Herrens ankomst. NK:s berömda julskyltning lockar som vanligt åskådare och julhandeln förväntas slå rekord i vanlig ordning. Samtidigt stängs Sveriges gränser för flyktingar och asylsökande eftersom det enligt uppgift är kris i vårt land, ”samhällssystemen håller på att kollapsa”. Flyktingarnas ankomst välkomnas inte. Det är olika sidor av samma ögonblick som är svåra att se hur de hör ihop. Men ändå gör de det?

Det vi ser nu är bara början.

Alan och Laean flydde med sina familjer från krigets Syrien. Men det är också ett Syrien som nyligen upplevt den svåraste torkan på nästan hundra år, vilket bidragit till att driva människor i konflikt och på flykt. Denna torka är sannolikt en konsekvens av pågående global uppvärmning och klimatförändringar. Alan och Laean kan ses som de första klimatflyktingarna som söker sig till Europa, och efter dem kommer fler. Mångfalt fler, från världens alla hörn.

I samma skede som julhandeln på allvar tog fart i vårt land så inleddes klimatkonferensen COP21 i Paris. Idag råder stor enighet om att klimatförändringarna är verklighet, och att den globala uppvärmningen ökar i oroväckande snabb takt. Det välstånd vi byggt upp har ett pris som blir allt tydligare för var dag som går. Men för oss människor är det svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, och det är ännu svårare att försöka anpassa de egna handlingarna för att åtgärda ett problem där allvarliga konsekvenser visar sig på allvar först någon gång i framtiden, kanske för framtida generationer. Ditt agerande idag påverkar hur världen kommer se ut för dina framtida barnbarn och barnbarns barn. Våra hjärnor är inte evolutionärt anpassade till att ta sådana långsiktiga hänsyn. Vi har aldrig tidigare haft sådan makt att det har behövts – inte före Antropocen, den nya tidsepok då människan rubbar jordklotet.

Vårt sätt att handla bidrar till att forma framtiden. Istället för att besvärat slå ifrån oss ansvaret med argumentet att det egna agerandet har så liten betydelse i helheten, så bör vi istället anamma tanken om ”fjärilseffekten”, dvs att en fjärils vingslag kan bidra till att utveckla stormvindar på andra sidan jordklotet. Men det kan också tolkas som att den lilla människan kan åstadkomma storverk.

Julhandeln har nått sin kulmen och samtidigt har Sverige försökt hantera flyktingströmmar i en omfattning som inte skådats på länge. Till detta kommer ett utökat terrorhot som också kan kopplas till oljeintressen, vår livsstil, en sned resursfördelning och ökad segregering. Allt hänger ihop. 

För att hedra minnet av Alan Kurdi och Laean Swirakly – och alla de drunknade klimatflyktingar som kommer efter – så bör vi reflektera över vilket samhälle vi vill leva i lokalt såväl som globalt, och vilket ansvar vi har enskilt och gemensamt för att bidra till detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar